Med en tår i ögonvrån, men mot nya mål
Vi har pratat, pratat och pratat. Som man gör när man inte vet hur man ska göra eller hur det ska bli.
Genom att ha gjort just det, pratat alltså, har vi kommit fram till ett stort och viktigt beslut.
Vi kommer att dra tillbaka vår ansökan om ett syskon från Kenya. Detta grundar sig på flera saker,
men bland annat är det för att det antagligen kommer bli stora förändringar kring de nya reglerna som Kenya har satt upp. Vi vet att det disskuteras att man ska ha varit hemma med sitt nuvarande barn i 3 år innan man
får skicka ny ansökan till landet. Vilket för oss innebär att vi måste vänta i ett år innan en ny ansökan kan skickas. Max har då hunnit fylla 5 år. Sedan ska papper samlas in på nytt, då de tidigare handlingarna är för gamla. Att samla papper tar tid, det vet vi. Det tar ca 2 månader. Sen ska ansökan skickas igen, det ska tas upp i nämnden, ingen kan i dagsläget säga hur lång tid det tar. Men tar det lika lång tid som nu, vilket det säkert gör innebär det en ny väntan på 8-9 månader. Max ska då snart fylla 6 år.... Sen ska man befinna sig i landet i en oviss tid men ungefär 9-11 månader. Max börjar närma sig 7 år. Det är en av andledningarna. Sedan finns det några till
men det vill jag inte berätta om här. Det är med sorg i hjärtat som vi tagit detta beslut men ändå känns det rätt.
Vad gör vi nu då, undrar ni säkert. Jo vi har ett annat land på gång. Det ska bli syskon till Max.
Vilket land blir det? Jo det börjar på samma bokstav som Kenya, men ligger i en helt annan världsdel.
Långt långt från Sverige.......
Jag kan bara önska er lycka till i det nya landet, hoppas att det inte tar alltför lång tid innan ni får ett syskon till Max, kramar wictoria