Familjen Schröck

Ja var ifrån kanske ni tänker nu?! Vi hade ju börjat att samla papper för kina. Men efter en hel del funderande kom vi fram till att Kina inte var rätt land för oss. Vi har hela tiden velat ha ett syskon till Max från Afrika så att han skulle känna en större samhörighet. Eller vi har inbillat oss det i alla fall, att han skulle känna så om de har ungefär liknande bakgrund och samma färg på huden. För det är så, att vår fantastiske lille pojke har vid ett flertal gånger sagt att vi är en annorlunda familj för att han är mörk och vi är ljusa. Ja, vi är annorlunda. Fast på ett underbart sätt. Om vi inte skulle ha ett barn som var brun skulle ju inte det vara vår familj, för det är så som vår familj ser ut och som vi älskar. Det är inget konstigt med det, bara annorlunda, men många familjer är annorlunda. När det nu inte blev Kenya av olika anledningar, visste vi inte riktigt vilket land vi skulle välja. Kina såg till en början bra ut men någonting sa oss att det var inte därifrån vårt andra barn skulle komma. Vi pratade med vår organisation och bestämde att vi skulle ha papprena vilande ett tag och fundera. 

 

En kväll sitter jag vid datorn och går in på adoptions centrums hemsida. Där finns det för oss medlemmar en sida där barn söker familj. Jag har varit inne på den förut och tittat. Men denna kväll dyker det upp en liten pojke upp från Sydafrika. Är man intresserad av honom ska man kontakta Maria på AC (Adoptionscentrum). Vi blir genast intresserade och kontaktar Maria följande dag. Hon berättar lite om pojken, att det finns en läkarrapport och bilder på honom. När vi får allt på mailen blir vi eld och lågor. Åh vad vi önskar att vi skulle kunna bli hans föräldrar. Vi ska skriva ett personligt brev till ABBA adoption i Sydafrika samt skicka med några bilder. Detta innebär att det inte bara är vi som kan ansöka om denna lilla kille. Vi får reda på av Maria att det är 4 svenska familjer som är intresserade av honom och som skickat ner ansökan. Även familjer från andra länder har skickat ansökan. Vår förhoppning om att få bli föräldrar till honom är ganska låga. Eftersom barnlösa och de som har syskon från SA (sydafrika)  har förtur minskar våra chanser dramatiskt.

 

Tiden går och vi hör ingenting. Vi börjar fundera på vad vi har för alternativ till adoption och genom ett par samtal med bekanta börjar tanken på familjehem komma. Vi bokar tid med socialförvaltningen i Norrköping och de kommer hit på hembesök. Vi åker även in på ett möte och början med en stor utredning med en massa frågor startar. Vi har ett möte den onsdagen den 12 november inbokat. Jag och Max är hemma från jobb och förskola för jag mår inte så bra. Har världens hosta och eftersom jag är astmatiker rosslar det och piper det i hela bröstet på mig. Max är hungrig och jag ska precis börja laga lunch åt honom innan vi ska hämta pappa för att åka in till Norrköping och mötet med socialen. Max ska vara hos mormor och morfar så länge. Jag börjar plocka fram korv och ris, Bellman (vår hund) vill gå ut så han står och skäller. Mitt i allt detta ringer telefonen. 08- nummer och jag är så trött på alla dessa försäljare som ringer. Jag tänker först inte svara, men sen tar jag luren och svarar med  en kanske inte alltför trevlig röst. På andra sidan luren är det Maria från adoptionscentrum. Hej Jenny hur är det med er? Mår ni bra? Jag ursäktar mig och förklarar att jag trodde det var en stackars försäljare som skulle få möta en trött mamma som stålsatt sig för att tacka nej till alla erbjudanden som ev skulle erbjudas. Hon skrattar och säger att det är helt ok. Sen kommer det oväntade.

- Jag har glada nyheter åt er. Ni har blivit valda att bli föräldrar åt den lilla pojken från SA.

VA!, Här någonstans börjar det snurra riktigt mycket i mitt huvud. Jag förstår ingenting.

Max ropar att han är hungrig, jag matar honom med korv för att han ska vara tyst så jag hör vad hon säger.

Hon berättar att det var flera familjer som ansökt från hela världen men att vi var den BÄSTA familjen åt honom.

Jag är helt överlycklig samtidigt som jag har väldigt svårt att ta in vad hon säger. Hon förklarar vad vi ska göra nu och vad som händer. Det är en konstig men fantastisk känsla. Att få barn över ett telefonsamtal. Han är vår!

Max undrar vad som händer och jag försöker förklara för världens bästa storebror att han äntligen har fått en lillebror. Självklart är det inte så lätt för en 4 åring att förstå, när inte ens hans mamma kan förstå. Han springer fram till fönstret och tittar ut och frågar var han är någonstans, lilla gubben. Jag tar honom i famnen och berättar att lillebror finns långt härifrån, i ett annat land. Vi tittar på kort på honom i telefonen och jag berättar att vi måste flyga flygplan till honom och det tar många timmar.

-Pappa, vi måste ringa pappa! Vi slänger oss på telefonen och berättar den underbara nyheten, även han blir helt chockad men glad. Vi ringer våra nära och kära och berättar den undwrbara nyheten. Detta är inget vi hade väntat oss men som vi såklart önskade av hela vårt hjärta. Han är så fin vår lillebror, så otroligt söt. Stora bruna ögon, ett leende med skrattgropar, ljusbrun hud och kritvita tänder. Vi vill bara åka till honom på en gång. Men än tar det lite tid. Först och främst ska vi börja samla ihop alla papper som ska skickas till SA och sedan efter 1-2 månader får vi det officiella barnbeskedet med resedatum. När vi fått det ska vi åka inom 2 veckor och vara i landet i 3-4 veckor.  

När vi åker och hämtar pappa kramas vi och bestämmer oss för att berätta för de på socialkontoret i Norrköping att vi tyvärr inte vill fortsätta utredningen, för nu äntligen har vi fått en son, en lillebror och någon gång nästa år flyger vi till dig. För att sedan alltid vara tillsammans!

 

Jag kommer nu fortsätta blogga om vår resa till vår lillebror som finns i Sydafrika