Jennys himmel och jord

 

 

För precis 1 år sedan svarade jag i min mobil på jobbet och på bara några sekunder hade hela mitt liv förändrats för alltid. Jag hade blivit mamma, jag och min man hade blivit föräldrar till en underbart söt, fin och välskapt liten kille som väntade på oss i Kenya. Jag minns så väl hur jag satt inne på kontoret, för jag var på jobbet när det ringde och att jag med lite darrande händer svarade i telefon. På andra sidan luuren hörde jag en glad röst från bfa (barnen fraamför allt) som vår organisation heter. Det var Ann- Charlotte vår kontaktperson som ringde. Sitter du ner Jenny, sa hon. Annars tycker jag att du ska göra det.... Så berättade hon att vi hade fått vår lilla fantastiska son som då hette Philemon i tilltalsnamn och som han nu heter i andra namn. Jag minns att hon berättade hur lång han var, vad han vägde nu och längd och vikt när han föddes. Anteckningarna spretade lite åt alla håll på pappret, kunde inte riktigt ta in allt just då. Vilken känsla, kunde inte sluta le óch känslorna bara bubblade i mig. Vi fick inte någon bild på en gång för hon kunde inte maila den just då. Men senare under dagen kom bilden på vår lilla kille, vår son. Oj vad jag tittade och tittade och tittade. Vi hade först bestämt oss för att han skulle heta Elias eller Ludvig, men det var ingen Elias eller Ludvig... Det var en Max!

 

Redan då hade jag starka känslor för Max även om jag/vi inte hade fått träffa honom ännu. Men jag kände genast en samhörighet med honom. Vi hade väntat och längtat så länge efter honom. Vi kunde inte vänta så länge på att få se och träffa honom, så 13 dagar efter att vi fått barnbeskedet flög vi till Kenya och vårt livs äventyr som varade i 6 månader. Han är det absolut bästa som hänt mig, och det här året har såklart varit det bästa i mitt liv. Han förgyller varje dag med sitt glada humör och sina goa härliga kramar och pussar.

Det är som Rickhard min man säger, vi kunde inte själva ha skapat en mer perfekt och underbar kille än vad Max är. Finns inget jag inte skulle göra för honom, han är vårt allt. En kärlek som är så stark och som växer sig allt starkare för varje dag som går. Även om jag inte har burit honom i min mage, har jag burit honom i mitt hjärta och jag kan när vi ser på varandra nästan se in i hans själ så tajta är vi.

 

Det finns när man adopterar så många speciella dagar att fira, som idag BB (barnbesked) sedan är det första gången jag fick honom i min famn, första gången vi lämnade barnhemmet, när vi blev klara i domstolen och vi hade blivit hans föräldrar även juridiskt och på pappret, när vi landade på svensk mark och fick ta med oss Max hem. Ja som ni ser finns det en hel del stora händelser. Men vi valde att fira BB  eftersom det var då vi blev föräldrar till Max, även om det "bara" var i hjärtat ännu. Så idag har vi firat med tårta, han fick en brandbil och en polisbil som han tycker mycket om. Faster Ida och kusinerna C och E var här och även farmor kom och åt tårta med oss för att fira. Max fick lite presenter även av faster och farmor. Memory och lera, det uppskattas, tack tack! Efter en lång dag somnade vår lilla prins redan klockan 18.30 och nu ska jag krypa ner i soffan hos mitt stora hjärta och mysa.

 

 

Här kommer några bilder till som vi fick från barnhemmet på Max