Vardagsliv

Just nu vet jag att det är flera familjer som har det väldigt tungt och jobbigt. De har fått uppleva det värsta en förälder kan vara med om, nämligen att förlora sitt barn. I dessa fall är det inte dödsfall det gäller utan en adoptionsprocess där den biologiska mamman har gett sig tillkänna för att göra anspråk på barnen. Jag vill inte gå in på hur eller på vilket sätt men det är en stor tragedi för dessa familjer som levt tillsammans med sina barn i 5-6 månader i Kenya och som nu är tvungna att lämna tillbaka sina barn. Det är så fruktansvärt och hemskt att jag inte hittar rätt ord.
 
För oss är det snart 4 år sedan vi fick det magiska samtalet om vår prins som väntade på oss i Kenya. Den dagen kommer jag aldrig någonsin glömma. Känslan att äntligen ha blivit mamma efter alla år av kämpande. För vår del är det inte en kärleksfull stund i sovrummet och 9 månader senare kommer det ett litet barn. Vi har verkligen fått kämpa för våra två barn. Många tårar, frustration, ångest, ilska, en känsla av misslyckande och mindervärdeskomplex. Jag kan inte ens säga hur många gånger jag fick frågan när det var dags för oss att skaffa barn, eller om vi inte visste hur man gjorde. Jag vet inte heller hur många olika anledningar och lögner jag hittade på varför vi inte blev gravida. Om de bara hade en aning om hur dåligt jag mådde när man fick dessa gliringar. Eller alla de gånger jag fick klistra på ett leende och lyckönska alla som blev gravida, när den ända önskan var att jag fick byta plats med denna person. Ibland ville man bara stoppa bomull i öronen och ögonlappar för ögonen så jag slapp se alla dessa magar och barnvagnar. Så kom det där samtalet och all avundsjuka och längtan var som bortblåst. Jag kunde inte ha önskat mig bättre. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat vis. 
 
Nu är jag tvåbarnsmamma och efter snart sex månader är många av de saker som jag längtade så mycket efter helt vardagliga. Det är när jag tänker på det som jag inser att jag fått allt det jag ville ha. Två fantastiska pojkar som ger mig livskvalitet. Jag trampar omkring på leksaker i halvvaket tillstånd. Jag blir ibland väckt mitt i nätterna av att någon drömt något och vill krypa ner hos mamma. Jag hör barnskrik och tittar mig snabbt omkring för att se om det var någon av mina söner. Jag tittar upp direkt då man hör något barn ropa mamma. Vi äter gofrukost och skrotar runt i pyjamas länge på helgerna. Jag har ofta en liten kille i min famn som pillar på mitt öra och gosar eller en lite större kille som gärna sitter i mammas famn som pillar och killar på armen. Två små bröder som leker och bråkar men som älskar varandra. Denna vardag är den bästa vardag jag någonsin upplevt. Jag är så ödmjuk och tacksam över att jag har mina barn och min fantastiska man som alltid finns vid min sida.  På söndag har vi varit ett par i 10 år, vi har varit med om mycket. Han är min själsfrände och min bästa vän. Min Rickhard och mina pojkar som jag älskar mer än allt annat.
 
 
 
 
 
#1 - - Mona:

Grattis till era fina killar❤️ Känner så igen mej i det du skriver om alla frågor,,,, och att försöka vara glad när "alla" andra berättade att de
Skulle ha barn ,,, det tog oss 12 fruktansvärt jobbiga år innan vi fick två friska döttrar,,, miste en son efter 5 år , ena dotterns var tvilling men ena lille dog i magen, missfall v19 innan dotter nr 2 kom,,, då fanns inte ork eller ekonomi att tänka på mera barn,, men dessa två döttrar är det bästa som hänt oss ❤️Kram