Vänta, vänta och vänta......och VÄNTA!

Om det är något som man lär sig i den här adoptionsprocessen så är det just att vänta. Man har olika hållplatser, eller punkter att pricka av. För varje steg eller delmål kan man pusta ut. Hela vägen från det att man gjorde hemutredningen i sin kommun till dit vi har nått idag har varit ett steg närmare vårt slutmål, att få med oss vår son hem till Sverige. Här i Kenya kan man ALDRIG vara säker på hur processen ska bli, eller hur lång tid alllt ska ta. Inte förrän man har varje dokument i handen kan det prickas av. Idag har varit en dag av väntan, lite oro och nervositet. Vi har ju som ni vet fått judgment eller domstolsbeslutet på att Max är vår. Sedan ska adoptionorder och adoptions certificit skrivas. Det är dessa dokumen som vi har väntat på. Det ena från domstolen och det andra från imigrationsverket här i Nairobi. Hur lång tid det tar att få dessa dokument kan man aldrig veta. Allt beror på vem som skriver ut dessa och om den personen är tillgänglig, är den inte det får man snällt vänta tills den personen är på plats igen. Vi hade fått information från vår advokat om att dessa dokument troligen skulle vara färdiga idag. Men efter en LÅNG dags väntan fick vi vårt efterlängtade samtal från vår advokat som talade om att han hade båda dokumenten, att vi är välkomna att hämta dem tidigt i morgon för att sedan åka vidare till nästa distans, childrens department där vi ska ansöka om haagintyget. Det vill säga att adoptionen är internationellt godkänd. Vi hoppas på att det bara tar ett par dagar (ca 2-3) därefter ska vi ansöka om pass till vår lilla prins, visum eftersom han blir ju svensk medborgare när han fått sitt pass och då befinner han sig illegalt i landet. När vi fått det är det bara flygbiljetterna hem som är kvar. Det närmar sig, även om vi i nuläget inte kan säga när vi kan åka hem, allt beror på hur snabba de är på de olika stegen.

Men imorgon börjar slutet....... nu är vi NÄRA! 

ÄNTLIGEN NU ÄR MAX VÅRAN!!!!!!!!

Sedan den 16 december har vi varit föräldrar åt vår älskade lilla prins i hjärtat och idag den 24 maj blev vi det också juridiskt. Vi fick vårt domstolsbeslut nu i eftermiddags efter mycket nervöst väntande på att vår advokat skulle höra av sig. Så nu får vi visa världen hur fin han är ♥ Så för er som väntat på att få se honom, är väntan över....


HÄR KOMMER VÅR FINASTE SÖTASTE OCH OTROLIGT VACKRA SON












Nu är det pappersarbete kvar innan vi styr kosan mot Sverige igen.

vår andra hearing avklarad♥








Fredagen den 27 april
kl 08.00 stod vi innanför grindarna till domstolen med regnet som öste ner bakom oss.
Vi väntade tills dörrarna skulle öppnas och att vi skulle bli insläppta. Eftersom det är ett nytt terrorhot här i Nairbi trodde vi att säkerheten skulle vara lite extra hård, men vi såg bara några extra militärer som cirkulerade med automatvapen på sig, det var allt. Halv nio öppnades portarna och allt folk som köat fick äntligen komma in, där inklusive oss själva. Denna gången visste vi hur rutinerna går till, vi får lämna ifrån oss väskorna så de fick röntgas på ett rullband för att se så det inte finns vapen eller dyligt i väskorna, själva får vi gå igenom en säkerhetskontroll innan vi blir insläppta. Passen får man visa upp också, ibland vill de behålla dem och att man får hämta ut dem när man går hem, men denna gången sa vi att vi behövde våra pass därinne så då fick vi behålla dem, kändes tryggare så. Passerkort får man också på sig.

Hur ser det då ut där i domstolen, ja vi får bekanta oss med en väldigt lång korridor med stängda dörrar. Där ska vi uppehålla ett litet barn under många timmar med vare sig stolar eller särskilt många bänkar. Barnen får helst inte låta så mycket heller eftersom det pågår domstolsförhandlingar bakom de stängda dörrarna. Som tur är så har vi fått en son som tycker om att gömma sig och leka kurragömma, så det fanns några pelare där han sprang och gömde sig bakom, denna lek varade i flera timmar, med en mat och drickpaus.  Så det är inte alltid så lätt att hålla en liten kille på 1½ år tyst och sysselsatt i så många timmar.

Vi hade blivit tilldelade en domare som vi vet genom andra familjer samt vår advokat att hon är hård, svår och inte så vänligt inställd till adoptivfamiljer. Hon ger väldigt lång väntetid på att få själva domstolsbeslutet som kallas för Judgement, mellan 8-10 veckor. Så vi var väldigt nervösa och spända inför mötet med denna domare.
Det var många människor som väntade och väntade och väntade. Förhandlingarna ska börja klockan 9,00.
Klockan 10.00 hade domaren fortfarande inte dykt upp och vår advokat kommer bort till oss och berättar att hon inte kommer att komma, hon hade gått på ett seminarium istället, ja vad kan man säga... detta är Kenya!
Vi blev däremot inte särskilt besvikna, när vår advokat berättade att han skulle försöka få en annan domare åt oss istället. Sagt och gjort, den enda domare som arbetade denna dag fick ta sin kvinnliga kollegas alla ärenden.  Vad vi inte visste då var om han verkligen skulle anta oss, så efter att ha suttit till klockan 14.00 fick vi kliva in i rättsalen med skakiga ben. Som tur var tog han sig an oss och förhandlingarna kunde börja, med en sovande son i bärselen på mammas bröst. Allt gick bra och vi fick judgement (domstolsbeslutet) om 4 veckor istället för 8-10. Så lyckliga ihågen men väldigt trötta gick vi ut från domstolen ca 6 timmar efter att vi anlänt på morgonen.

Den 24 maj blir Max vår son på riktigt, det är overkligt men det kommer att kännas så bra. Sedan är det ca 1 månad tills alla dokument är färdiga innan vi kan åka hem, hem till Sverige igen. Så nu räknar vi veckorna, för tillfället ca 8 stycken kvar.

Tack och hej för oss så länge ♥