♥ Att vara hemma ♥

Ja för nu är vi just det, HEMMA! I Sverige, i Valdemarsvik, i vårt hus, hos våra hundar som vi längtat så mycket efter. Vi har nu varit hemma i 18 dagar och jag har dragit mig lite för att skriva detta sista inlägg. För hur avslutar man ett skrivande som har pågått i mer än ett år och som dessutom handlar om den absolut viktigaste händelsen i vårt liv. Det går inte en dag utan att vi tänker på våra vänner nere i Kenya och Max pratar ofta om sina kompisar som han hade där nere.

Hur gick det då, flygresan hem och första mötet med alla nära och kära.
Över förväntan säger vi. In i det sista hade vi en liten klump i magen att allt skulle gå i lås, för vi upptäckte en timma innan taxin skulle gå från vår lägenhet att det stod fel i Max tillfälliga pass. Han fyller år den 10:e och i passet stod det 70:e vilket är väldigt underligt och slarvigt av svenska ambassaden. Men det blev inga bekymmer, alla passkontroller gick som på räls och vi flög på utsatt tid. Vi behövde inte vänta särskilt länge på att få stiga ombord på planet. Max sov hela vägen till Amsterdam ca 8 timmar och vi flög på natten så det var skönt. Tack vare snälla flygvärdinnor fick vi bra platser där vi kunde lägga Max på 2 säten emellan mig och Rickhard och vi satt på varsin ände om honom. Vi själva sov inte mer än 30 minuter på hela resan hem, men det gjorde ingenting. Vi var på väg hem.

 I Amsterdam hade vi enbart 50 minuter från det att vi landande tills vi skulle checka in på nästa flyg, och avståndet mellan de olika gaterna är enorma. Vi fick mer eller mindre springa, precis som vi gjorde när vi skulle åka ner till Kenya och skulle börja vårt äventyr, nu sprang vi åt andra hållet men denna gången med en guldklimp på ryggen och mot ett nytt äventyr. Nu var Max vaken och han busade lite med en liten pojke som satt i sätet framför oss. Resan från Amsterdam till Sverige tar bara ca 2 timmar. Vi landade på utsatt tid och vi stod där tillsammans på svensk mark, hand i hand med en pratande, skrattande och lycklig liten son på ryggen (han satt i bärsele) och väntade på att alla våra 5 väskor och vagnen skulle komma upp på bandet. Första väskan som kom var våran, därefter kom en efter en och när de var lastade på väskvagnen trodde vi att vi skulle igenom den sista kontrollen, det var bara en sista dörr. Med passen och alla andra dokument redo i handen klev vi genom dörren. Så plötsligt står de bara där alla som vi älskar och saknat så mycket. Med tårar, skratt, glädje och en otrolig lättnad kramas vi och kan inte riktigt förstå att detta händer på riktigt. Max är till en början lite blyg men det släpper snabbt och han känner igen alla våra nära och kära från skype och bilder. Vi får cider i champanjglas och svenska jordgubbar. De hurrar för oss och skålar, en underbar känsla. Vi är nog kvar där i allafall 1 timma och efter det åker vi gemensamt till den restaurang som jag och Rickhard längtat efter, nämligen Mc donald´s. Det var så gott, trevligt och mysigt att ha alla samlade kring oss. Vi är lyckligt lottade som har den förmånen att vara älskad av så många. 




Max och mamma på flygplatsen i Kenya







Pappa Rickhard gör tummen upp i flyget





KLM Boningplan med två våningar och ca 700 passagerare






10 timmars flyg här i det lilla planet från Amsterdam till Sverige



Max trivs och njuter av livet här hemma. Han har inte bara fått en mamma och en pappa och två hundar som älskar den lilla kille precis som vi. Han har också fått en mormor, morfar, farmor, farfar, moster, morbror, fastrar, farbröder och kusiner. Han har redan fått nya kompisar som är jämngamla och som har längtat efter honom.




här får han smaka sina fösta smultron av kompisen Tilda

 


vår underbart söta lilla charmtroll



Han är en trygg och glad liten kille, vilket känns fantastiskt skönt. Vi behöver inte tänka på samma sätt som andra adoptivfamiljer som kommer hem med sitt nyfådda barn, att inte låta andra får hålla och gosa med dem ännu. Vi kan det, vi har haft vår anknytningstid under vår tid i Kenya. Max känner sig trygg med oss, han vet att vi är hans mamma och pappa. Mitt hjärta har blivit helt, jag har fått den stora pusselbit som fattades mig under så många år. Vi har blivit föräldrar på detta fantastiska sätt, jag brukar ofta tala om för Max att vi är så glada och tacksamma för att vi just fick honom att älska och vårda. Han passar oss så bra, och vi kan redan se att han tagit efter oss båda i gester och rörelser och mimik. Underbar känsla, när jag ser på honom blir jag alldeles varm i kroppen, kan nog inte riktigt förstå att denna underbara lilla person är våran nu. 

Vi vet att ni är många som har följt vår fantastiska resa till att bli en familj. Vi vill av djupet av vårt hjärta tacka alla kända och okända människor som läst om vår vardag under 6 månader i vårt barns födelseland Kenya. TACK! Vi vill också tacka för alla gratulationer från många av er, några känner vi inte ens men det värmer att ni velat dela detta med oss. Vi hoppas att vi har kunnat inspirera några att våga ta steget, att adoptera. Det är värt ALLT!!!!! Vi vill också passa på att meddela er att vi kommer fortsätta skriva om vår vardag, fast då i en annan blogg. Hoppas ni vill följa med oss även i framtiden. Den heter http://schrock.blogg.se/jenny/

Tack och kram

Familjen Schröck