Familjen Schröck

Tisdagsmorgon, vi vaknar upp med en stor förväntan och längtan i kroppen. Jag är inte särskilt nervös konstigt nog men det beror säkert på att mötet igår gick så bra på barnhemmet. Vi äter frukost i lugn och ro, går ut en sväng på vår innergård efter frukost och sparkar lite boll med Max som fortfarande har ont i magen. Det är soligt och varmt, klarblå himmel och varje gång det kommer ett flygplan ropar Max att de nog ska åka tillbaka till Östergötland 😊 sötnosen. Vi får gå in och byta om till lite finare kläder för som läget är just nu går Max omkring i kalsonger och t shirt och pappa har linne och shorts och jag likaså. Det slår oss att just då var det sista gången vi var bara vi tre i familjen. Om 1 timme skulle allt förändras och vi skulle bli fyra. En mäktig känsla. Efter ombytet av kläder går vi ut igen för att vänta på att de ska komma. Kl är 10.30 som utlovat, men de är sena. Så länge går Max och jag på ödeljakt, det finns nämligen små söta ödlor här på området så dem letade vi efter.  

 

Efter en stund kommer Lizl in genom porten till vårt område. Hon berättar att hon tyvärr inte kan närvara idag för hon hade fått annat att göra men att en annan tjej från barnhemmet skulle närvara för att ta bilder. Hon tar vår videokamera och kamera och så försvinner hon ut genom porten. Två sekunder senare kommer de sedan in genom grinden. Elias som han ska heta håller Nicole i handen och han är så söt att mitt hjärta smälter. En fin vitrandig tröja, blå byxor och fina skor har han på sig. Nicole frågar om Elias vill ge mamma, pappa och Max varsin kram och det får vi. Det värmer ända in i själen och så tar Max lillebror i handen för att visa honom hur det ser ut i lägenheten. Vi har ställt undan bordet i vardagsrummet så det ska finnas en stor lekyta. Där på mattan har Max plockat fram en massa leksaker, mest bilar som de kan leka med. De börjar genast köra med bilarna och skrattar och leker. Vi sitter också på golvet och leker men det är mest dom två som leker. Nicole frågar om vi har kommit på några fler frågor från igår och det har vi, så dessa ställs och vi får svar. Vi ger även henne ett halsband som minne av Elias samt lite gåvor till barnhemmet som de tacksamt tar emot.

 

Jag uppskattar att de varit hos oss i ca 20- 30 min när Nicole ber Elias om en varm mysig kram och puss. Vi följer dom ut mot grinden för att öppna och släppa ut dom. Max ger Nicole en kram och även Rickhard. När jag sedan med Elias på armen ska ge kvinnan som har stått Elias närmast sedan han var 2 veckor en kram fylls tårarna på mig och vi kramas en lång stund. Den kramen innehöll så mycket glädje och tacksamhet till denna fantastiska människa som gett Elias så mycket kärlek och trygghet, precis som om han varit hennes egen. Jag ser att hon tycker detta är otroligt jobbigt så hon när vi släpper taget går ganska snabbt ut genom grinden och där är hon sedan borta. Själv försöker jag samla tankarna och att inte låta känslorna styra alltför mycket. Vi förväntar oss att Elias ska gråta och vilja följa med. Men han håller sin lilla snutte i ena handen och med den andra om min arm. Vi går in i lägenheten och Max är till stor hjälp att avleda tankarna för oss alla. De börjar köra med bilar, sedan blåser vi med ballonger och båda barnen tar varsin ballong som de stoppar mellan benen och springer. De skrattar massor och leker. Vi äter lite lunch, är ute på baksidan och åker rutschkana  och hela tiden gör Elias efter det som storebror gör. Han är otroligt duktig på att prata och säga efter svenska ord. Det  låter otroligt gulligt. Allt går super bra. Det ända som var jobbigt för honom var när han skulle sova. Då blev han ledsen. Jag fick honom att somna efter mycket om och men fast när jag skulle lägga ner honom i sängen vaknade han och grät. Så pappa provade och då gick det bättre. Än så länge går det lika bra med både mamma och pappa vilket är jätteskönt. Max älskar han och Max sa att han inte skulle kunna leva utan lillebror. Nu sover de alla tre, mina killar. Äntligen är han hos oss nu, fina Elias. När vi satt runt köksbordet och åt middag kändes familjen komplett. Den enda som nu fattades var Bellman 💕 

Men han har det bra hos mormor och morfar och om några veckor ses vi igen. Men nu ska vi njuta! 

Det är svårt att få ner alla känslor för en sådan här dag. Men jag hoppas att ni fått en glimt av den ändå.