Vardagsliv

Just nu vet jag att det är flera familjer som har det väldigt tungt och jobbigt. De har fått uppleva det värsta en förälder kan vara med om, nämligen att förlora sitt barn. I dessa fall är det inte dödsfall det gäller utan en adoptionsprocess där den biologiska mamman har gett sig tillkänna för att göra anspråk på barnen. Jag vill inte gå in på hur eller på vilket sätt men det är en stor tragedi för dessa familjer som levt tillsammans med sina barn i 5-6 månader i Kenya och som nu är tvungna att lämna tillbaka sina barn. Det är så fruktansvärt och hemskt att jag inte hittar rätt ord.
 
För oss är det snart 4 år sedan vi fick det magiska samtalet om vår prins som väntade på oss i Kenya. Den dagen kommer jag aldrig någonsin glömma. Känslan att äntligen ha blivit mamma efter alla år av kämpande. För vår del är det inte en kärleksfull stund i sovrummet och 9 månader senare kommer det ett litet barn. Vi har verkligen fått kämpa för våra två barn. Många tårar, frustration, ångest, ilska, en känsla av misslyckande och mindervärdeskomplex. Jag kan inte ens säga hur många gånger jag fick frågan när det var dags för oss att skaffa barn, eller om vi inte visste hur man gjorde. Jag vet inte heller hur många olika anledningar och lögner jag hittade på varför vi inte blev gravida. Om de bara hade en aning om hur dåligt jag mådde när man fick dessa gliringar. Eller alla de gånger jag fick klistra på ett leende och lyckönska alla som blev gravida, när den ända önskan var att jag fick byta plats med denna person. Ibland ville man bara stoppa bomull i öronen och ögonlappar för ögonen så jag slapp se alla dessa magar och barnvagnar. Så kom det där samtalet och all avundsjuka och längtan var som bortblåst. Jag kunde inte ha önskat mig bättre. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat vis. 
 
Nu är jag tvåbarnsmamma och efter snart sex månader är många av de saker som jag längtade så mycket efter helt vardagliga. Det är när jag tänker på det som jag inser att jag fått allt det jag ville ha. Två fantastiska pojkar som ger mig livskvalitet. Jag trampar omkring på leksaker i halvvaket tillstånd. Jag blir ibland väckt mitt i nätterna av att någon drömt något och vill krypa ner hos mamma. Jag hör barnskrik och tittar mig snabbt omkring för att se om det var någon av mina söner. Jag tittar upp direkt då man hör något barn ropa mamma. Vi äter gofrukost och skrotar runt i pyjamas länge på helgerna. Jag har ofta en liten kille i min famn som pillar på mitt öra och gosar eller en lite större kille som gärna sitter i mammas famn som pillar och killar på armen. Två små bröder som leker och bråkar men som älskar varandra. Denna vardag är den bästa vardag jag någonsin upplevt. Jag är så ödmjuk och tacksam över att jag har mina barn och min fantastiska man som alltid finns vid min sida.  På söndag har vi varit ett par i 10 år, vi har varit med om mycket. Han är min själsfrände och min bästa vän. Min Rickhard och mina pojkar som jag älskar mer än allt annat.
 
 
 
 
 

Positiva besked

 
 
Skogspromenaden i helgen med hela familjen 
 
Gokväll!
Sitter uppkrupen i soffhörnet med tända ljus och en skål popcorn. Vi slötittar på film och är lite småtrött så det blir snart sängen för min del. Imorgon är det studiedag på förskolan även om det inte egentligen berör oss eftersom Max ändå är ledig på måndagar. Men vi har som planer att ev åka med kompisar till busfabriken. Eftersom Max varit riktigt sjuk i veckan och för att han har blåsor runt munnen och händerna kanske vi avvaktar tills vi vet vad det kan vara.
 
Vi var på sjukhuset i fredags och fick bra besked på något jag roat mig över den sista tiden så det känns oerhört skönt att lägga den oron åt sidan.  Det är jag så tacksam över. 
 
 
I lördags var vi  i skogen en sväng där vi hittade kantareller som vi stekte och som killarna åt. Det var så skönt att bara gå i en tyst skog och bara vara tillsammans. Resten av dagen tog vi det lugnt för det märks att inte krafterna är riktigt 100 % tillbaka på Max ännu så det behövdes lite vila och att skrota runt länge i pyjamas på fm. I dag åkte vi in till mormor och morfar med en fotölj som vi inte längre ville ha och som dom var intresserade av. Vi möblerade om lite hos dom och slutresultatet blev riktigt bra. Vi åkte sedan tillsammans med mormor och morfar till Maxi där vi åt mat och kollade lite. Så var den helgen till ända och imorgon börjar Rickhard jobba igen. På fredag har vi ännu en födelsedags pojke att fira. Så det blir att åka in en sväng och shoppa lite innan för allt är inte färdigt ännu. 
 
Nej nu svider det i ögonen så det är dags att krypa till kojs. 
Tack o godnatt!

En sjuk liten Max

 
Dag nr 2 med hög feber för Max. Igår låg febern runt 40 hela dagen, som högst var den på 40.7 vilket jag tycker är väldigt läskigt. Han var helt utslagen och ibland var han inte riktigt med. Vi var på vårdcentralen och tog lite prover och det visade på övre luftvägsinfektion. Idag på morgonen ligger febern på 39.4 och det blir en dag i soffan igen. Lilla gubben, det är inte lätt när man är så sjuk. Samtidigt finns det en busig lillebror som inte är sjuk och som busar, leker och far runt. Då ska man sysselsätta honom också. Ibland skulle man behöva klona sig känns det som. Vi hoppas att detta vänder snart och att han blir kry fort.